Bandyhistoria från Bandylag och dess historia

SKROCKFULL. Den gamla skolmössan och den slitna ylletröjan fanns alltid med när "Sleven" Säfwenberg spelade bandy. Här i en landskamp mot Finland 1919.

Den vidskeplige bandymålvakten

Söndagen den 15 januari 1950 möttes Forsbacka och Sandviken i en bandymatch på Strömvallen i Gävle. Båda lagen spelade i högsta serien, Division 1 norra, och om SAIK vann skulle man toppa tabellen efter tre omgångar.
Temperaturen låg runt nollstrecket och när domare Öhman från Skoghall blåste igång matchen klockan 13.00 hade över 6 000 personer samlats runt arenan.
En av dessa var en man i femtioårsåldern, en fabrikör från Gävle, som med stort intresse följde händelserna på isen.
Plötsligt tog han sig åt hjärtat och föll ihop. Men han var snart på benen igen och sade bestämt ifrån när en tillkallad sjukvårdare ville ringa efter en bil. I samma ögonblick drabbades han av en ny hjärtattack och nu fördes han med ambulans till lasarettet där han avled efter bara några minuter. Så slutar sagan om en av de största och mest originella gestalterna i den svenska bandyhistorien.
Innan Sven "Sleven" Säfwenberg flyttade till Gävle i mitten av 1930-talet hade han spelat tolv bandyfinaler för IFK Uppsala och blivit svensk mästare sju gånger. Han var självskriven i landslaget från 1919 till 1933 och är den ende bandyspelaren som fått ta emot Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Den legendariske målvakten var född i Uppsala 1898 och hade sju syskon. Som barn betraktades han som klen och vid fem års ålder drabbades han av en besvärlig sjukdom i centrala nervsystemet. Det innebar att han inte kunde börja skolan samtidigt som sina jämnåriga kamrater utan istället skickades till farmor och farfar i Flottskär i norra Uppland. Där blev han kvar i nästan fyra år med några korta avbrott hemma i Uppsala.
Den sjuklige gossen började tidigt intressera sig för idrott och hittade på en lek som han kom att får stor nytta av längre fram i livet. Han kunde stå hur länge som helst och kasta en gummiboll mot en vägg och fånga den med en hand. Varannan gång med vänster och varannan med höger.

En januaridag 1911 fanns "Sleven", som han kallades, på plats när IFK Uppsala hade bandyträning på Studenternas idrottsplats Det var dåligt väder och få spelare hade kommit så man frågade om den späde tolvåringen ville ställa sig i målet. Han lyckades stoppa en och annan boll och några veckor senare var han ordinarie målvakt i klubbens B-lag.
Efter ett tag började han vakta målet även hos konkurrenten IK Sirius, som spelade i en annan serie. Det gick ju inte för sig, och efter en kort betänketid valde han att hålla sig till IFK Uppsala.
När A-lagets målvakt Emil "Emma" Wennberg drog sig tillbaka efter säsongen 1912 räknade lille Sven med att få ta över. Men han ansågs vara alldeles för ung så han fick stå på tillväxt i ytterligare ett par år.

IFK Uppsala hade vunnit SM fem gånger när man 1915 mötte AIK i finalen. Sjuttonårige Säfwenberg höll nollan och blev den yngste mästaren i bandy genom tiderna. Laget fortsatte att dominera svensk bandy och vann SM ytterligare fem år i rad.
Även 1921 gick man till final, matchen slutade oavgjort men i omspelet vann lokalkonkurrenten Sirius med klara 5-2. Därefter gick det snabbt utför med IFK Uppsala och i början av 1930-talet hade man halkat ner i division 2.
Som spelande tränare värvade "Sleven" några begåvade ungdomar från Forsbacka, Ejnar Ask, Evert Åslund och Roland Carlberg, och redan 1933 var det återigen dags för SM-final. Det blev en rejäl urladdning där Uppsala utklassade regerande svenska mästarna, IF Göta från Karlstad, med hela 11-1. Senare samma år fick "Sleven" ta emot Svenska Dagbladets bragdmedalj – dock inte för sina insatser och meriter som målvakt utan "för lysande ledarskap av IFK Uppsalas bandylag".

"Sleven" var oerhört skrockfull, vilket tog sig uttryck i att han bar samma kläder under alla år i bandyburen. De slitna byxorna hade en sömmerska sytt åt honom 1915 och den med åren allt noppigare ylletröjan var av samma årsmodell, även om dessa plagg fick utvidgas en aning i takt med ägarens tilltagande midjemått.
Mest känd - och mest omgiven av hokuspokus - var dock han svarta skolmössa från 1911. Den satte han på sig när han lämnade hemmet eller hotellrummet på matchdagen och den fick inte under några omständigheter tas av förrän fighten var över. Så när alla lagkamraterna, inför en landskamp i Helsingfors, tog av sig mössorna och artigt bockade för den finske riksföreståndaren Mannerheim, sträckte "Sleven" i stället upp sig i givakt och gjorde honnör.
Hans bandytröja fick inte tvättas förrän säsongen var över och de gånger hans fru Greta struntade i detta larviga påbud gick det alltid galet för honom i nästa match. Påstod han. Som 1931 då han klädd i sin nytvättade kofta åkte på en smäll mot IK Göta från Stockholm så han hamnade på sjukhus för första gången i sitt liv. Greta Säfwenberg kom för övrigt från Gävle och hette Yström som flicka.

"Slevens" pappa var grosshandlare och hade en specieriaffär i Uppsala. Tanken var att sonen skulle ta över, men han reste istället utomlands och sålde idrottsartiklar i både Tyskland och Tjeckoslovakien.
Tillbaka i Sverige fick han anställning i en sportaffär i Gävle – det var på hösten 1923 – och efter en tid erbjöds han att gå in som delägare i butiken. Men han tackade nej och startade istället en egen firma i Uppsala, som tillverkade bandyklubbor och bollar. De lackröda nystana – "Sleven-bollarna" – gjorde stor succé och han hade många medarbetare som satt hemma och knöt snören kring runda korkkärnor mot en rätt låg förtjänst.
Efter flytten till Gävle skedde en del av tillverkningen i en källarlokal vid Södra Fältskärsgatan, men den lilla fabriken hade också en del andra adresser under de följande åren. När Sven avled tog Greta över verksamheten och drev företaget vidare i ytterligare några år.

Makarna Säfwenberg hade en sommarstuga på Lövgrund utanför Bönan och där fick "Sleven" tillfälle att utöva sin andra stora sport, segling. Redan 1910 hade han vunnit sin första lilla pokal i den grenen och med tiden blev han en av Sveriges bästa kappseglare. Han startade i nära 400 tävlingar och placerade sig ofta högt upp i prislistorna.
"Sleven" blev också Europamästare i ishockey – och det gick till så här: När Sverige 1920 anmälde ett ishockeylag till olympiska spelen i Antwerpen fanns det inte en enda hockeyspelare inom landets gränser, utan man plockade ihop ett lag som till största delen bestod av duktiga bandyspelare. "Sleven" ansåg det självklart att han skulle räknas in i den skaran, men eftersom han råkade framföra den åsikten lite sturskt på banketten efter SM-finalen i bandy samma år bestämde idrottsbasen Anton Johansson att den självsäkre burväktaren skulle få stanna hemma.
Året därpå hade man tydligen förlåtit detta flagranta brott mot jantelagen så nu togs han till nåder och fick vara med i Europamästerskapet. Bara två lag hade anmält sig så det blev final direkt mellan Sverige och Tjeckoslovakien. Sverige vann med 7-4 och "Sleven" blev europamästare i sin enda landskamp i ishockey. Det var för övrigt andra gången i sitt liv han spelade hockey.
I bandy hann han med 277 matcher under sin karriär. Det räknades som världsrekord på den tiden.