Den första bandymatchen i Sverige spelades 1901 på Nybrovikens is i Stockholm. Hockeyklubben i Stockholm vann då över Uppsala Hockeyklubb med 4-1. Man spelade med en gummiboll och det var nio spelare i varje lag.

Här följer ytterligare några historiska händelser i den svenska ”sjöbandyns” historia:

1907 spelades den första SM-turneringen för herrar (damerna spelade om SM först 1973). Fem lag ställde upp i en ren cupturnering. IFK Uppsala vann finalen över IFK Gävle med 4-1 i en match som spelades på en vattnig sjöis vid Boulognerskogen i Gävle. Bandydoktorn Sune Almkvist var matchhjälte i Uppsala.

Delat mästerskap

Åren 1910-15 avgjordes fyra finaler på sjöis. Den mest minnesvärda matchen spelades den 17 mars 1912 på Råstasjöns is i Solna, belägen på gångavstånd från nuvarande Friends Arena. Djurgården mötte Uppsala.

Även den här finalen avgjordes på vattnig is och slutade 1-1. De båda klubbarna fick dela på mästerskapet, då ett omspel inte kunde anordnas så sent på säsongen.

1934 inledde lilla Slottsbrons IF från Värmland en enastående finalhistoria, som varade i elva år. Åren 1934-45 spelade Slottsbron sex SM-finaler, inklusive ett omspel, och vann fyra mästerskap. Den första SM-titeln vanns 1934 på Sandbäckstjärnet i Karlstad, där IFK Uppsala besegrades i en omspelsfinal med 6-0. Långe stoppern Calle Funke med rekordstor keps storspelade. Det här var klassiska Uppsalakamraternas sista (?) SM-final.

Landskamp på badplats

Den årliga finnkampen 1935 skulle som vanligt spelas på Stockholms Stadion. Men Stadion kunde inte ordna is i tövädret, varför landskampen i sista stund fick flyttas till sjön Flaten, en känd badplats, söder om Stockholm. Hela 8 441 åskådare såg matchen. Den förnämliga publiksiffran kunde Bandyförbundet tacka Stockholms dåvarande trafikchef Helge Berglund för. Han ställde hela 65 bussar (!) till förfogande för transporter ut till Flatenbadet. Helge blev sedan legendarisk ordförande i Svenska Ishockeyförbundet (1948-73).

Sverige vann landskampen med 3-2. Skarpskytten Ejnar Ask sköt två mål.

En match - två planer

Vintern 1943 vann Hammarby IF division II Stockholm södra. Det innebar kvalspel till allsvenskan. Den avgörande kvalmatchen spelades söndagen den 28 februari mot Skoghalls IF på sjön Trekanten, invid Liljeholmens nuvarande T-banestation. Men isen var så vattnig och tunn att man tvingades byta spelplan i paus. Matchen färdigspelades på en mindre isyta på samma sjö. Hammarby vann med 3-1. Den legendariske söderkisen ”Kurre Kjellis” Kjellström avgjorde med två mål och 600 åskådare efter strandkanterna följde dramatiken på isen.

Söndagen därpå, den 7 mars, skulle man göra ett tredje försök att spela SM-finalen mellan Västerås och Bollnäs. Den första matchen, på Stadion, slutade 2-2. Straffavgörande var ännu inte uppfunnet, varför det blev en ny final. Nu i Bollnäs. Men isen var så undermålig att det bara spelades en vänskapsmatch med förkortad speltid. Vintern var nu på väg att töa bort. Och det snackades ett tag om att spela finalen först till hösten. Men några kalla nätter gjorde att Stockholm kunde erbjuda is på sjön Laduviken vid Fiskartorpet. Västerås vann med 3-0.

Kanonskytten Pontus Widén avgjorde med två mål.

Bad i stället före bandy

1949, som var en sällsynt mild vinter, var det tur att det fanns sjöisar att tillgå. Blidväder och förberedelser inför ishockey-VM gjorde att Stockholms Stadion inte kom ifråga varken för finnkampen eller SM-finalen. Landskampen mot Finland förlades därför till Västerås. Men där flöt isen bort och evenemanget flyttades i stället till Tinnerbäcksbadet i Linköping. Men det kom att bli tidernas kortaste landskamp. Så här kan vi läsa i Bandyboken 1950: ”Efter bara någon minut visade det sig att isen inte tålt påfrestningarna från sol och vind. Lite här och var bar det igenom för spelarna, och domaren Gunnar Gunnersen från Oslo, fick brått att såsom banans tyngste person sätta sig i säkerhet, innan det gick illa för honom, och därmed upphörde slaget. 2 ½ minuter hade spexet varat. Efteråt höjde Sune Almkvist (förbundsordföranden) en skål för de räddade”.

Trots fiaskot i Linköping blev det i alla fall en finnkamp 1949.

Matchen spelades dan därpå, en måndag, mitt på blanka dagen, på Handskerydssjön i Nässjö. Alla i stan ville se matchen. Fabriker, affärer och skolor stängde och en publik på över 5 000 betalande räknades in på isen och efter strandkanterna. De fick se Finland vinna med 3-2. Den finske storskytten Erik ”Asken” Åberg avgjorde med två mål.

Final i smålandsskogen

SM-finalen mellan Nässjö och Edsbyn var också i farozonen. Men till slut hittades det en spelbar sjöis mitt i den småländska urskogen.

Finalen kom att spelas på Perstorpsgölen i Eksjö kommun. Hela 14 809 betalande åskådare, men säkert bortåt 18 000 totalt, fick en fantastisk upplevelse ute i smålandsskogen. ”Hemmalaget” Nässjö vann med hela 7-1. Legendariske Nicke Bergström sköt två mål. Det är Nässjös hittills enda SM-guld. Det här var den åttonde - och sista (?) - SM-finalen som spelats på sjöis.

Isen sprack - spelare drogs ner i djupet Allsvenskt spel på sjöis var förr ingen ovanlighet. Men sjöbandyn fick ett abrupt slut söndagen den 3 januari 1960. Forsbacka mötte Köping på Svartbergsviken i Storsjön, väster om Gävle. Sju minuter in i andra halvlek, vid ställningen 3-2 till Forsbacka, sprack isen vid en hörna.

Flera spelare hamnade i vattnet. Värst drabbades Köpingsbacken Karl-Gunnar Ståhle, som fastnade i målnätet och drogs ner på botten.

Men han lyckades ta sig loss och simma upp till ytan. Självklart bröts matchen. Köping hade spritförbud på resorna. Men Karl-Gunnar bjöds på en snaps av lagledaren vid hemfärden. Det var han väl värd! Omspelet, på landbana, vanns av Forsbacka med 6-1. Samma söndag bröts även den allsvenska matchen mellan Slottsbron och Heros, som också spelades på sjöis. Men här var det inte lika dramatiskt som i Forsbacka. Sen den här söndagen har det aldrig mer spelats allsvensk bandy på sjöis.