Söndag. Derby. Härligt krispigt bandyväder. Två derbykombattanter en poäng från varandra i tabellen.
Och fullständigt öde runt Arena Oskarshamns gnistrande is.
I andra halvlek bestämde jag mig för att räkna hur många vi var. Jag fick det till 87. Då räknade jag ändå in kioskpersonal, andra funktionärer, mig själv, några små, små barn samt två golden retriver-hundar.
Den officiella publiksiffran landade på 94 och det kanske var korrekt.
I vilket fall vittnar det om intresset för bandy i trakten.
Eller rättare sagt – ointresset.
Inte för att något av lagen i den här serien lockar särskilt mycket folk, men det är ju inte utan att man lite drömmer sig tillbaka till när Stjärnan (eller Målilla, för den delen) låg i allsvenskan och det åtminstone snuddade vid bandyfeber.
Jag när inga falska drömmar om att Oskarshamn med omnejd ska bli en blomstrande bandyregion, det kommer inte hända, men förutsättningarna för att ha ett hyggligt allsvenskt lag med en hyggligt stor publik borde finnas.
Men då kan det inte rulla på som det gör och har gjort.
Jag vet att det är som att svära i kyrkan i Figeholm och Påskallavik, men – slå ihop Bore och Stjärnan och blås liv i bandyn.
Självklart finns det – precis som när det var långt gångna planer på att slå ihop Oskarshamns AIK och IFK Oskarshamn för tio år sedan – personer som över sin döda kropp vill se ett samgående med värsta konkurrenten.
Det måste man ha respekt för. Men frågan är vad det, mer än klubbmärkena, finns att kämpa för?
Bore och Stjärnan tragglar i mitten och botten av division 1 år efter år och de som tittar på blir bara färre och färre. Det är knappt att släkt och vänner infinner sig på läktaren.
arkivbild
Inte ens derbyna lockar längre. En gång var har Stjärnan (derbyt mot Målilla, 143 åskådare) och Bore (annandagsderbyt mot Stjärnan, 214) haft över 100 personer den här säsongen.
Nä, jag ser helt enkelt inte varför man inte skulle ge det en chans och slå samman Stjärnan och Bore till en ambitiös och framåtskridande klubb.
Faktum är att vi bor i en bandyglesbygd, långt från bandyhallar och naturlig bandykultur. Upptagningsområdet är för litet för två lag som satsar ungefär lika mycket och kommer ungefär lika kort.
Det finns mängder av drivna, målinriktade föreningsmänniskor och eldsjälar i både Bore och Stjärnan.
Jag tänker på – och imponeras av – Per Folkesson, Tobias Ekström, Sebastian Nilsson, Urban Sandvall, Robin Alsparr, Henrik Lindberg och Niclas Nieminen.
För att nämna några.
Samtliga med enormt bandykunnande och massor av kontakter. De vill inget hellre än att se sina klubbar lyckas.
Därför är det synd att de kämpar på varsitt håll, inte sällan för att sabba för varandra.
Ett färskt exempel är när Bore för någon månad sedan försökte värva Ivan Ushakov, men i sista stund snuvades – av ärkerivalen Stjärnan.
Nä, klubbarna borde gräva ner eventuella stridsyxor, glömma gammalt groll och göra gemensam sak.
Rivaliteten finns där, jag förstår det. Samtidigt är den – rivaliteten – inte alls vad den en gång var.
Spelarna i klubbarna känner varandra och umgås utanför bandyn. Någon publik eller supportrar existerar knappt.
En semielitsatsande bandyklubb i Oskarshamns kommun skulle kunna ha förutsättningar att rusta, bygga en ungdomsverksamhet, bygga en ny publik och ta sikte på nya, rikstäckande allsvenskan.
Stjärnan och Bore bedriver redan i dag ett samarbete på barn- och ungdomssidan.
Nu är det dags att löpa linan ut och slå ihop klubbarna till en.
Det finns liksom inte så mycket att förlora.
