Ryktet säger att spelarna Sebastian Nilsson, Simon Skoogh och målvakten Jussi Aaltonen lämnar Tjust efter att man åkt ner till div1.

Tjust Bandy lämnade Allsvenskan.

Hugo Johansson har redan lämnat Tjust Bandy.

Frågan är vad som händer med resten av truppen?

Ny klubb är dock oklart!

Det råder stor osäkerhet kring Tjust Bandys visioner nästa säsong. Och inte minst över hur spelartruppen kommer att utformas. VT-Sporten kollade läget med tre tongivande pjäser för att se hur deras tankar snurrar inför framtiden.

Mittfältskuggen Simon Skoogh hade inför den nyss avslutade säsongen ett kontrakt över 1+1 år. Han har dock valt att bryta opinionsåret, även fast han inte stänger dörren helt till Tjust Bandy.

– Jag vill ha mer betänketid. Det är ett viktigt beslut att ta var jag ska spela nästa säsong. Och direkt efter kvalet var inte bandy det första jag ville tänka på direkt, säger Simon Skoogh.

Ett antal klubbar, både i Allsvenskan och division I, har redan hört av sig till Simon Skoogh och visat intresse för hans tjänster.

– Det är klart att jag vill spela så högt upp som möjligt. Jag kände att jag kom in i det allsvenska spelet och att jag håller där. Samtidigt har jag jobb i Åtvidaberg och ska jag flytta, måste det lösa sig med nytt jobb, säger Skoogh som under tre år har pendlat till träningar och matcher i Gamleby.

– Det skulle kännas tråkigt att lämna Tjust när klubben åkte ur. Men innan jag tar ställning om hur det blir med Tjust för min del, så vill jag höra om klubben tänker satsa på att ta sig tillbaka till Allsvenskan direkt.

En annan mittfältare, Sebastian Nilsson, hoppas få klart med klubbadress för 2014/2015 inom maximalt två veckor.

– Jag hatar att gå och vänta och vill ha det klart så snabbt som möjligt. Om jag ska skriva på för Tjust vill jag veta vilken tränare de kommer att ha, jag antar att de letar efter en ny för fullt, säger Sebastian som inte heller står utan alternativ:

– I stort sett direkt efter sista matchen mot Skirö–Nävelsjö ringde fyra klubbar och hörde sig för.

Sebastian Nilsson har pendlat från Oskarshamn tillsammans med Johan Andersson – och Sebastian Hägerström under knappt halva säsongen – till Gamleby.

– Det lär bli så att vi tre spelar ihop nästa säsong också. Om det blir i Tjust Bandy eller i en annan klubb får vi se, säger Nilsson.

Målvakten Jussi Aaltonen har inte lika bråttom som Sebastian Nilsson när det kommer till att bestämma var han ska spela.

– Det enda jag vet är att målsättningen är att spela kvar i Sverige. Jag har gjort många säsonger i finska ligan och vill fortsätta i Sverige, det är roligare här, säger Jussi och lägger till.

– En allsvensk klubb har pratat med mig, men det var inget mer än att kolla läget bara. Givetvis vill jag spela så högt upp som möjligt i seriesystemet, men det är viktigt att jag har ett jobb vid sidan om bandyn, säger Jussi som ska jobba kvar i Västervik fram till sommaren som ska tillbringas i Finland.

Stjrnan blev i går svenska bandymästare fast det var förvisso inte IF Stjärnan utan IK Stjärnan som gjorde detta.
För visste ni att Sandvikens AIK, Sandvikens allmänna idrottsklubb, SAIK, är en idrottsförening i Sandviken som bildades den 16 mars 1901 och hette då IK Stjärnan fram tills namnet ändrades till Sandviken AIK 1906,

Lite mer nostalgi.

Claes-G: Från ”Snoddas” till ”Murrens” avsked.
Bandyoraklet Claes-G Bengtsson såg sin 65:e Bandyfinal i söndags. På svenskbandy.se rankar han tidernas bästa finalmatcher.

Söndagens SM-final var den 65:e jag sett på plats. Den var definitivt ingen höjdare och platsar inte på någon historisk topplista. Jag kommer enbart att minnas finalen för Magnus Muhréns skull. Hans två mål och därmed sammanlagt 700 i karriären var ett avsked värdigt en bandylegend. Att SM-guldet hamnade i Sandviken känns också helt rätt. SAIK har i vinter haft den bredaste truppen och flest matchvinnare.
  
Min första final såg jag som 9-åring 1951 tillsammans med min pappa. Bollnäs spöade då Örebro på Stockholms Stadion med 3-2 inför över 27 000 åskådare. Jag måste medge att jag inte såg mycket av matchen. Men jag minns att det var mycket snö och kallt. Och att Bollnäs hade en centerhalv med stor keps som kallades ”Snoddas”. Men han var ännu ingen rikskändis. De äldre farbröderna värmde sig med drycker ut medhavda portföljer. Själv var jag tacksam över att ”farsan” hade tagit med sig en termos med choklad till mig. Den dagen knöts en evig kärlek mellan bandysporten och mig.

Terränglöpning i stället för bandy

Sen den februarisöndagen 1951 har jag bara missat två SM-finaler, omspelet i Eskilstuna 1954 mellan Västanfors och Örebro (2-1) samt 1972 års final på Söderstadion mellan Katrineholm och Ljusdal (2-0). Den söndagen var jag av min arbetsgivare Expressen utsänd att bevaka vårmönstringen i terränglöpning ”Två sjöar runt” (Råstasjön och Lötsjön) i Sundbyberg. Det blev fem rader i tidningen. Och jag har sen den dagen alltid försökt att undvika att passera ”Sumpan”. Men måste medge att jag inte alltid lyckats.

”Se Sundbyberg och sedan dö”, diktade Ulf Peder Olrog i en av sina berömda visor. Han visste inte hur rätt han hade.

Med facit i handen gjorde den finalmissen ändå inte så mycket. Jag har sett några inslag från matchen i TV. Det måste vara tidernas sämsta finalmatch. Få mål och mest ”vedhuggning”. Dåvarande förbundsbasen Pontus Widén lär i pausen ha gått in i de båda lagens omklädningsrum och bett spelarna om besinning!

Tio i topp

I och med missen 1972 blev söndagens final i Friends Arena i Solna min 65:e. Då räknar jag in de båda omspelsfinalerna 1953 (Edsbyn-Nässjö 5-1) och 1964 (Broberg-Skutskär 4-1).

Ett försök till en topplista av de 65 finaler jag sett ser ut så här:

1. Skutskärs IF-Västerås SK 2-1, 1959 (Stadion). En underbar bandyfest och ett oslagbart publikrekord utomhus, 28 848 totalt, solsken, oljig is, stor show av Skutskärs målvakt Bosse Nilsson och en dramatisk match. Hockeylegenden Hans ”Stöveln” Öberg, tillsammans med Bosse, stor finalhjälte i Skutskärs lag, som dagen till ära uppträdde i nya vita kepsar.  

2. Hammarby-Sandviken 9-4, 2013. En strålande uppvisning av Hammarby som ledde med 4-0 redan efter 10 minuter. Adam Gilljam bländande. Inte den mest spännande finalen, även om SAIK tilläts reducera till 5-4, innan Hammarby började spurten. Men här fanns nyhetens behag, spel inomhus i en nya arena och alla tiders publikrekord för svensk bandy, 38 474 åskådare.  

3. Bollnäs GIF-Örebro SK 3-2, 1951 (Stadion). Efter en makalös dramatik avgjorde Bollnäs i slutminuten genom centern Per-Olof Andersson. Stadion var som en snödriva, snön vräkte ner före matchen, men över 27 000 åskådare fick plats innanför murarna. Över 6 000 utanför kom aldrig in. Intresset för en final har aldrig varit större (fram till 2013).  

4. IK Sirius-Örebro SK 4-1, 1968 (Södersatdion). Här möttes 50- och 60-talets giganter. Högt tempo, många målchanser. Matchen betydligt jämnare än vad resultatet visar. Uffe Fredin i Sirius isens gigant. Tidernas finalinsats. Han fanns överallt på isen.  

5. Edsbyns IF-Hammarby IF 7-6, 2004 (Studenternas). Oslagbar spänning och tidernas upphämtning. Hammarby missade en straff vid ledning med 5-2. Sen kom Byn igång med fem raka mål. Hammarby reducerade på slutet, men hann inte ikapp.  

6. IF Boltic-Brobergs IF 7-4, 1979 (Söderstadion). Broberg ledde i paus med 3-1 och var på väg mot sitt sjätte SM-guld. Men i andra halvlek kom finaldebuterande Boltic igång. ”Bempa” Ericsson sade farväl till elitbandyn med en suverän uppvisning. Två mål och matchens lirare. Likt Muhréns avsked i söndags i Friends.  

7. Edsbyns IF-Nässjö IF 4-4, 1953 (Stadion). Strålande sol och Nässjöledning med 3-1 sju minuter före slutet. Men Edsbyn hann kvittera. Upphämtningen nästan i klass med 2004 års dramatik. Kurre Nyberg storspelade. I förlängningen gjorde lagen varsitt mål, varför det blev omspel. Men det var inte lika kul. Då höll inte stadionisen.  

8. IFK Motala-IF Boltic 3-2, 1987 (Söderstadion). En oerhörd dramatik när Motala två gånger kvitterade Boltics ledning. Sen avgjorde Skogås-sonen Håkan Rohlén på straff i ”sudden death”. Motala hade tre giganter, ”Poppen” Petersson i målet, Håkan Rohlén och Villa-importen Mikael Arvidsson.  

9 .Sandvikens AIK-Västerås SK 5-4, 1997 (Studenternas). SAIK blev äntligen mästare igen efter 51 års väntan. Matchen hade två giganter, Stefan ”Pumpen” Andersson i SAIK, 3 mål och Hasse Johansson,VSK, 4 mål. VSK hade ett ribbskott i slutsekunderna.  

10. Västerås SK-Edsbyns IF 5-4, 2009 (Studenternas). 2000-talets bästa final på Studenternas. Matchen hade det mesta - tempo, teknik, målchanser, spänning. Vi fick se framtidens bandylirare i Tobias Holmberg i VSK. Dessutom sken solen! 

Skribent: Claes-G Bengtsson

Vi lever i en föränderlig värld. Även en så konservativ institution som bandyn har drabbats av nutidens virus.

Vi bandyvänner har genom åren tvingats acceptera att det klassiska lackröda nystanet av kork och snören byttes ut mot något av plast och fick ny färg. Högst upp på lirarna ersattes toppluvan av en hjälm, målvakterna bär inte längre keps. De säckiga golfbrallorna är ett minne blott. Nu har lirarna reklampelare runt benen.

Sargen, som dök upp 1955, tog det lång tid att acceptera. Men den är tydligen här för evigt.

Måldomarna sjönk genom isen nån gång på 60-talet. Två allsvenska grupper, norra och södra, blev i fjol e n elitserie. Och annandag jul som premiärdag har vi glömt bort för länge sen. I år är det premiär redan i oktober. Det har aldrig hänt förut.

Men - och här har vi obotliga bandynostalgiker känt oss trygga - den klassiska bandyportföljen har ingen vågat rubba på. Trodde vi ja!

I samband med Wold Cup gick det ut en larmrapport. Portföljen, denna bandysportens sista bastion, var i fara! Ingen portfölj kommer att släppas in i den nya inomhushallen i Sandviken.

Anledning: Portföljens innehåll kan konkurrera ut försäljningen av starkare drycker i hallen.

Vilken skymf mot portföljen!

Varje portfölj har sitt eget innehåll. De blandningar som ryms där återfinns definitivt inte på några bardiskar!

Choklad och kaffekask
Jag glömmer aldrig min första bandymatch. Och det var inte vilken match som helst. Året var 1951. Jag var nio år och fick följa med min pappa och farbror till Stadion och SM-finalen mellan Bollnäs och Örebro.

Jag hade visserligen sett Essinge IK spela på sjöis på sundet mellan Lilla Essingen och Marieberg. Men nu var det på riktigt.

Vad jag minns, såg jag inte mycket av själva finalmatchen. Vi stod och tryckte i Valhallavägskurvan. Och framför mig stod det bara långa farbröder. Hela 27 869 åskådare var på plats den här gråkalla februarisöndagen. Utanför Stadionborgen vankade över 6 000 (!) bandyentusiaster, som inte kom in, av och an.

Pappa mutade mig med en chokladbit. Den hade han köpt redan på lördagen. På Stadion såg jag inte skymten av nån försäljning. Det var bara trångt.

Vad jag däremot kommer ihåg var alla portföljerna som farbröderna bar på. I halvtid togs innehållet i portföljerna fram. Och det var definitivt inga extra yllevantar eller halsdukar. I stället plockades termosar upp ur varenda portfölj, liksom på kommando. Innehållet tappades upp i termoslocken. Sen rann vätskan snabbt ner i struparna.

"Choklad", sa farsan.
Många spädde ut "chokladen". För ur nästan alla portföljer hivades det också upp en eller flera flaskor i olika storlekar.

"Bra mot kylan", sa farbror.
För det var alltid kallt på bandy på den här tiden. Någon konstis behövdes inte. Finalerna spelades alltid på naturis. På Stockholms Stadion.

Just den här finaldan var det ett par minusgrader, mulet, snön hängde i luften. Per-Olof Andersson sköt 3-2 till Bollnäs strax före full tid. Sen skyndade vi ut på Valhallavägen och till 4:ans spårvagn. I vimlet såg jag en korvgubbe med låda på magen. Starköl var ännu inte uppfunnet på våra nordliga breddgrader. Däremot vet jag att man kunde få köpa porter på apoteket mot recept.

Men vem ville göra det så krångligt för sig? Då var det bättre med egen portfölj, innehållandes vätskor för att kunna blanda ihop en hederlig kask. Mestadels bestående av kaffe och renat. Konjak gick också bra.

Whisky? Nej, det var för dyrt på den här tiden. "Wirren" kom senare in i bilden.

Likör då? Nej, det var fruntimmersdricka!

Fodral för dokument
Ordet portfölj kommer från franskan och kan översättas med "bära blad, ark" (feuille). Vanligen är det en väska med lås för förvaring av dokument. Kan man läsa i uppslagsverket NE.

Portföljens inträde i bandysporten kan inte helt fastställas.

I äldre tider var det främst ämbetsmän och högre tjänstemän som innehade denna raritet. Och i den kategorin hittar vi inte många bandyåskådare. "Knegarna" höll sig med en unika-box. En rektangulär låda försedd med ett läderhandtag. I den fraktade de matlådan och en pilsner till lunchrasten. Men "unikan" var alldeles för otymplig för att ta med sig till bandyläktaren. På hemmamatcherna räckte det med en plunta i rockfickan. Sen stärkte man sig med innehållet för att hålla kylan borta.

Bortamatcherna? Dit var det inte många som åkte. Det var för dyrt.

Undantaget var SM-finalen. När de s k brukslagen började kvalificerade sig för finalspel på 30- och 40-talen kan vi på bilder skönja detta "dokumentfodral". Vars innehåll dock knappast bestod av värdepapper. Värdet i portföljen var av helt annat slag.

Varför då inte enbart en fickplunta som resesällskap?

Tok där!

Vid finalen skulle det firas rejält. Resan till Stadion var oftast lång. Vätskekontroller måste man hålla med själv. Och då var portföljen ett utmärkt transportmedel. För när vi gick in i 40-talet hade innehavet av en portfölj börjat sprida sig utanför tjänstemannakåren. Från SM-finalen 1947 mellan Broberg och Västerås, 4-2, kan vi se en portfölj fungera som heja-vimpel. Portföljer skådades också vid strandkanten av idylliska Perstorpsgölen när Nässjö och Edsbyn gjorde upp om SM-titlen 1949, 7-1 till Nässjö.

Men en portfölj var en raritet. Den hängde med livet ut. Den blev allt slitnare med åren, men dög gott till sitt syfte - att "följa med pappa" på bandy.

Avarter hotar portföljen
På senare år har det uppstått "avarter." Ryggsäcken skall vi inte snacka om. Den knuffas och stångas och tar minst plats för två. Ägaren av en sån "hängselmaskin" borde få pröjsa dubbel entréavgift.

Flera arenor har nu s k vip-tält där det serveras allehanda drycker. Vilka som har tillträde till tältet bestämmer arrangören. Men det här gör man inte av alkoholpolitiska skäl. Det är stålarna som talar.

Nu är det dags för svenska portföljförbundet att ryta i. Det får inte vara så att den enda portfölj som släpps in på en bandyarena är en aktieportfölj. Då är bandysporten illa ute.

Så upp till kamp för den sanna bandyportföljen - den vars innehåll genom åren räddat livet på generationer av frusna bandyentusiaster!

en partsinlaga från Svenska Portföljförbundet

/Claes-G Bengtsson

På lördag den 15 mars, då damernas SM-final avgörs, är det dags att lyfta på kepsen. Visst vill vi hylla AIK:s och Karebys duktiga damer. Men det är samtidigt ett historiskt bandydatum.

För så här var det: För exakt 50 år sen, söndagen den 15 mars 1964, spelades den första SM-finalen någonsin på konstis. Dessförinnan hade man otroligt nog klarat sig med natur- och sjöis sen starten 1907. Premiärlag på den konstfrusna isen var Broberg mot Skutskär. Det handlade om en omspelsfinal och den avgjordes på Studenternas i Uppsala. 12 379 åskådare i strålande solsken såg Broberg vinna med 4-1.

Premiärmålskytt på det ”nya” finalunderlaget - och därmed historisk - var Brobergs Göran ”Dallas” Sedvall. Övriga Brobergsmål gjordes av ”Dallas” brorsa Curre, två mål, och Sven-Olov Lööw. Tröstmålade för Skutskär gjorde Roland Lindberg.

Söndagen den 1 mars hade de här båda lagen spelat 1-1 på Stockholms Stadions naturis. ”Sudden death” och straffavgörande var ännu inte uppfunnet, varför det blev omspel. En Sovjetturné för landslaget den 2-12 mars gjorde att finalomspelet fick vänta. Och då blev det för sent att spela på Stadion, där isen smälte bort i vårsolen.

Tjuvstart 1953

Men för att vara riktigt korrekt spelades faktiskt SM-finalen 1953 på konstis. Men bara delvis. Även här handlade det om omspel. Edsbyn mötte Nässjö. Den första finalen, den 22 februari på Stadion, slutade 4-4 efter förlängning. Det innebar omspel söndagen den 1 mars. Våren hade kommit till Stockholm, men man valde ändå Stadion som spelplats. Några kalla nätter gjorde att man fick upp ett spelbart istäcke - trodde man. Men för säkerhets skull lät ismakarna för första gången Stadions konstfrusna ishockeybana ingå i bandybanan. På så sätt vann man 30 meter, hockeybanans bredd. På tidernas sämsta finalis kunde sen Edsbyn besegra Nässjö med 5-1. Kurre Nyberg var två-målsskytt. På en dråplig teckning från matchen kan man se hur spelarna försöker kasta sig upp på konstisen, som på ett isflak, för att försöka åstadkomma något, värt att kallas bandy.

50 finaler på Stadion

Den sista SM-finalen på naturis spelades också på Stockholms Stadion. Det var söndagen den 7 mars 1965. Örebro SK besegrade Broberg med 5-2 och ÖSK:s Olle Sääw var matchens lirare med två mål. Curre Sedvall var återigen målskytt i Broberg. Det var den 50:e och sista Stadionfinalen (1913-1965).

Från och med 1966 har samtliga SM-finaler spelats på konstis. 1966 års final spelades i Uppsala, hemmalaget Sirius vann över Broberg med 5-0. ”Trollgubben” Carl-Erik ”Askis” Askelöf svarade för två av målen. 1967 var det premiär för spel på Söderstadion och där spelades det med åren 23 finaler (1967-89). 1990 spelades finalen i Västerås, Västerås-Sandviken 6-3, och åren 1991-2012 spelades det 22 finaler på Studenternas i Uppsala. 2013 var det premiär för inomhusspel på Friends Arena i Solna, Hammarby-Sandviken, 9-4.

Åtta sjöfinaler

Sjöisen, till sist. Sammanlagt åtta finaler har spelats på sjöis:
Brunnsviken i Stockholm, tre finaler: 1910, 1914, 1915, Boulognerskogen, Gävle: 1907, Råstasjön, Solna: 1912, Sandbäckstjärnet, Karlstad: 1934, Laduviken, Stockholm: 1943, Perstorpsgölen, Eksjö: 1949. 

Klassisk SM-final på Friends Arena på söndag annat var det förr

Foto: SM-final 1946 mellan Sandviken och Västerås på Stockholms Stadion

Skribent: Claes-G Bengtsson

Nu blir det att sitta ner och frysa. Ståplats snart ett minne blott på arenan nämligen.
Bandystars tillhör dem som vill hävda att vi har en viktig ståplatskultur att föra vidare i bandyn. Men självklart får vi inte vara motvals käringar heller. Men nog känns det skönare att stå upp och titta på bandy utomhus och samtidigt kunna röra på sig istället för att sitta nerklämd i en stol.
Dock skall Bandystars inte fördöma stolar helt som finns i flera inomhushallar. Senaste besöket i Sapa arena blev på stol med värmedyna i satt jag och njöt, fast jag njöt självklart mest p.g.a Stjärnorna spöade Skirö-Nävelsjö var Bandystars och hustrun de enda supporters som var närvarande.

Nu kommer inte stolarna på arenan att vara endast för bandy utan det är fotbollen som främst verkar vara anledningen till detta. Tycker Bandystars att vi skall ha i minnet när hörde ni sittplatspubliken sjunga och heja på sina spelare. Nej det är vilda suporters på ståplats som står upp som håller liv i hejaklackarna.