Vi lever i en föränderlig värld. Även en så konservativ institution som bandyn har drabbats av nutidens virus.

Vi bandyvänner har genom åren tvingats acceptera att det klassiska lackröda nystanet av kork och snören byttes ut mot något av plast och fick ny färg. Högst upp på lirarna ersattes toppluvan av en hjälm, målvakterna bär inte längre keps. De säckiga golfbrallorna är ett minne blott. Nu har lirarna reklampelare runt benen.

Sargen, som dök upp 1955, tog det lång tid att acceptera. Men den är tydligen här för evigt.

Måldomarna sjönk genom isen nån gång på 60-talet. Två allsvenska grupper, norra och södra, blev i fjol e n elitserie. Och annandag jul som premiärdag har vi glömt bort för länge sen. I år är det premiär redan i oktober. Det har aldrig hänt förut.

Men - och här har vi obotliga bandynostalgiker känt oss trygga - den klassiska bandyportföljen har ingen vågat rubba på. Trodde vi ja!

I samband med Wold Cup gick det ut en larmrapport. Portföljen, denna bandysportens sista bastion, var i fara! Ingen portfölj kommer att släppas in i den nya inomhushallen i Sandviken.

Anledning: Portföljens innehåll kan konkurrera ut försäljningen av starkare drycker i hallen.

Vilken skymf mot portföljen!

Varje portfölj har sitt eget innehåll. De blandningar som ryms där återfinns definitivt inte på några bardiskar!

Choklad och kaffekask
Jag glömmer aldrig min första bandymatch. Och det var inte vilken match som helst. Året var 1951. Jag var nio år och fick följa med min pappa och farbror till Stadion och SM-finalen mellan Bollnäs och Örebro.

Jag hade visserligen sett Essinge IK spela på sjöis på sundet mellan Lilla Essingen och Marieberg. Men nu var det på riktigt.

Vad jag minns, såg jag inte mycket av själva finalmatchen. Vi stod och tryckte i Valhallavägskurvan. Och framför mig stod det bara långa farbröder. Hela 27 869 åskådare var på plats den här gråkalla februarisöndagen. Utanför Stadionborgen vankade över 6 000 (!) bandyentusiaster, som inte kom in, av och an.

Pappa mutade mig med en chokladbit. Den hade han köpt redan på lördagen. På Stadion såg jag inte skymten av nån försäljning. Det var bara trångt.

Vad jag däremot kommer ihåg var alla portföljerna som farbröderna bar på. I halvtid togs innehållet i portföljerna fram. Och det var definitivt inga extra yllevantar eller halsdukar. I stället plockades termosar upp ur varenda portfölj, liksom på kommando. Innehållet tappades upp i termoslocken. Sen rann vätskan snabbt ner i struparna.

"Choklad", sa farsan.
Många spädde ut "chokladen". För ur nästan alla portföljer hivades det också upp en eller flera flaskor i olika storlekar.

"Bra mot kylan", sa farbror.
För det var alltid kallt på bandy på den här tiden. Någon konstis behövdes inte. Finalerna spelades alltid på naturis. På Stockholms Stadion.

Just den här finaldan var det ett par minusgrader, mulet, snön hängde i luften. Per-Olof Andersson sköt 3-2 till Bollnäs strax före full tid. Sen skyndade vi ut på Valhallavägen och till 4:ans spårvagn. I vimlet såg jag en korvgubbe med låda på magen. Starköl var ännu inte uppfunnet på våra nordliga breddgrader. Däremot vet jag att man kunde få köpa porter på apoteket mot recept.

Men vem ville göra det så krångligt för sig? Då var det bättre med egen portfölj, innehållandes vätskor för att kunna blanda ihop en hederlig kask. Mestadels bestående av kaffe och renat. Konjak gick också bra.

Whisky? Nej, det var för dyrt på den här tiden. "Wirren" kom senare in i bilden.

Likör då? Nej, det var fruntimmersdricka!

Fodral för dokument
Ordet portfölj kommer från franskan och kan översättas med "bära blad, ark" (feuille). Vanligen är det en väska med lås för förvaring av dokument. Kan man läsa i uppslagsverket NE.

Portföljens inträde i bandysporten kan inte helt fastställas.

I äldre tider var det främst ämbetsmän och högre tjänstemän som innehade denna raritet. Och i den kategorin hittar vi inte många bandyåskådare. "Knegarna" höll sig med en unika-box. En rektangulär låda försedd med ett läderhandtag. I den fraktade de matlådan och en pilsner till lunchrasten. Men "unikan" var alldeles för otymplig för att ta med sig till bandyläktaren. På hemmamatcherna räckte det med en plunta i rockfickan. Sen stärkte man sig med innehållet för att hålla kylan borta.

Bortamatcherna? Dit var det inte många som åkte. Det var för dyrt.

Undantaget var SM-finalen. När de s k brukslagen började kvalificerade sig för finalspel på 30- och 40-talen kan vi på bilder skönja detta "dokumentfodral". Vars innehåll dock knappast bestod av värdepapper. Värdet i portföljen var av helt annat slag.

Varför då inte enbart en fickplunta som resesällskap?

Tok där!

Vid finalen skulle det firas rejält. Resan till Stadion var oftast lång. Vätskekontroller måste man hålla med själv. Och då var portföljen ett utmärkt transportmedel. För när vi gick in i 40-talet hade innehavet av en portfölj börjat sprida sig utanför tjänstemannakåren. Från SM-finalen 1947 mellan Broberg och Västerås, 4-2, kan vi se en portfölj fungera som heja-vimpel. Portföljer skådades också vid strandkanten av idylliska Perstorpsgölen när Nässjö och Edsbyn gjorde upp om SM-titlen 1949, 7-1 till Nässjö.

Men en portfölj var en raritet. Den hängde med livet ut. Den blev allt slitnare med åren, men dög gott till sitt syfte - att "följa med pappa" på bandy.

Avarter hotar portföljen
På senare år har det uppstått "avarter." Ryggsäcken skall vi inte snacka om. Den knuffas och stångas och tar minst plats för två. Ägaren av en sån "hängselmaskin" borde få pröjsa dubbel entréavgift.

Flera arenor har nu s k vip-tält där det serveras allehanda drycker. Vilka som har tillträde till tältet bestämmer arrangören. Men det här gör man inte av alkoholpolitiska skäl. Det är stålarna som talar.

Nu är det dags för svenska portföljförbundet att ryta i. Det får inte vara så att den enda portfölj som släpps in på en bandyarena är en aktieportfölj. Då är bandysporten illa ute.

Så upp till kamp för den sanna bandyportföljen - den vars innehåll genom åren räddat livet på generationer av frusna bandyentusiaster!

en partsinlaga från Svenska Portföljförbundet

/Claes-G Bengtsson